Kortrecension: Fleetwood Mac
Då kan man pricka av ett legendband till på listan över de man sett (en lista som för övrigt inte är speciellt lång). Det började lite segt men blev allt bättre och spelningens sista halva var riktigt, riktigt bra. De lever på gamla meriter och de flesta av låtarna är från deras största skivor i slutet av 70-talet, men det vet man ju när man kommer dit. Hur skulle det kunna vara något annat när den färskaste låten som spelas är från -87?
Av de fyra originalmedlemmarna, Stevie Nicks (sång), LIndsey Buckingham (sång och gitarr), John McVie (bas) och Mick Fleetwood (trummor och lite sång) är det Lindsey Buckingham som märks mest. Hans speciella sångröst och hans sätt att få fram de mest otroliga ljud ur sina gitarrer är otroligt häftigt.
I ett av slutnumren var Mick Fleetwood ensam på scen och körde ett magiskt långt trumsolo där han med egna ljud hade någon slags dialog med hela publiken, som svarade med samma ljud. Häftigt!
Frågan är om det kommer någon mer skiva med nytt stuk? Jag tror inte det. Det är bättre att deras varumärke, mixen av folkrock och amerikansk västkustrock med lite vibbar från den pårökta hippietiden, får vara som det är.
Bilder från Globen